Tänkt och tryckt

Här tänker vi berätta vad som far runt i våra huvuden om allt som rör islandshästar. Dessutom kommer det ibland vara med några roliga och/eller tänkvärda citat. Håll till godo. Mina artiklar från tidningen “Islandshästen” under 2008- 2009 publiceras efter en del “Tänkt och tryckt! - scrolla ner så hittar du artiklarna.

Jag i början av mars 2017 ang. hämta häst i hagen:

“Hästen ska komma inte hämtas och absolut inte fångas”
 

Riksdagsledamot 2015:

“I konsumentköplagen likställs en häst med exempelvis en bil (eller ett kylskåp), vilket är orimligt eftersom det handlar om levande djur”

Okänd, ev George Morris:.

"Ride from the saddle, not from the bridle".

George Morris:

“Every second you´re either schooling or unschooling your horse. There´s no in-between.

Traudi Björling:

“ Lösgjordhet är när hästen rör sig genom hela kroppen och svingar i ryggen i alla gångarter”.

Älskar den här:

“ Det spelar ingen roll vad du äter mellan jul och nyår utan det som har betydelse är vad du äter mellan nyår och jul”.

Yttrerligare något tänkvärt:

“Var snäll mot alla på din väg upp - du kommer möta dem på din väg ner!”

Jag bara måste delge det här (kunde inte hålla mig):

“People talk behind your back for three reasons:

* When they can´t reach your level

* When they don´t have what you have

* When they try to copy your life stile, but can´t”

Denni´s svar på hans kommentar på ishestnews.se (se nedan):

Ja men nu tycker jag att vi skall se det positiva i det här. Man har undersökt detta och upptäckt att det inte står rätt till! Och nu hjälps vi alla åt och vidtar åtgärder mot detta. Vi är alla lika skyldiga. dvs ryttare, hästägare och domare. Några av oss visste inte, andra förstod inte och några visste men vågade inte. Nu vet alla så nu tar vi oss samman och skär bort svulsten. Och då blir vi alla gladare och lyckligare.

Denni´s kommentar till artikeln “Skaderapporten tas på allvar” på ishestnews.se                  

Läs mer här: http://ishestnews.se/islandnyheter/skadesrapporten-tas-pa-allvar

“För mer en 2.300 år sedan skrev Xenofon I sin ridhandbok: Men av vilket slag bettet än är bör det alltid vara ledat. Är det stelt ligger hela bettet mot käkarna, hur hästen än fattar det. Lite längre fram I boken skriver Xenofon: Man får inte dra honom I munnen så hårt att hann kastar upp huvudet, och inte heller så nätt att han inte märker det. Men när han under bettets tryck bakåt lyfter på halsen ska man genast ge efter på tygeln; man ska alltid - det kan jag inte upprepa tillräckligt ofta - belöna hästen när han lyder vackert.

Humm... Kanske något vi Islandhästryttare borde ta till oss. Jag misstänker att det samma gäller I dag. Det Xenofon visste långt innan Jesus föddes håller vi på och utreder. Hmm”

Denni Hauksson den 10 januari 2013

 

Mitt inlägg på avelsdelen på SIFs höstkonferens 2012:

Jag presenterade följande som jag fått lära mig när jag lyssnade på Lars Roepstorff, professor i hästens funktionella anatomi vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU:

* Dagens hästar är så otroligt kapabla. Det går inte att jämföra med för 20 år sedan.

* Hästarna är så lättränade idag - då glöms lätt hållbarhetsträningen bort.

* Detta är uppfödarnas fel som föder upp för bra hästar (här la jag till att det även är våra skickliga genetikers fel).

‘ Hästen ska inte utsättas för ohämmad belastning före 6 års ålder då ryggkotpelarens tillväxtzon sluts. på vissa hästar först vid 8 års ålder. Det är den sista tillväxtzonen som sluts - först kommer kotorna vid ca 6 månaders ålder.

* En häst räknas som unghäst till 6 års ålder.

Hur kan vi då ha samma bedömningsgrunder för en 4 år gammal häst som för häst som är 10 år gammal? BLUPen skyndar dessutom på de unga hästarnas träning ännu mera. Det är inte rimligt! Det är inte hästvänligt!

Ingen kommenterade mitt inlägg -det var väl inte intressant!?

 

Kan vi i SIF börja säga “Uppfödare” istället?

I SIF blir varje år någon uppfödare (en framgångsrik sådan) “Årets avlare”. Så fult. Kan vi inte börja använda ordet “Uppfödare” istället? Visst låter “Årets uppfödare” bättre? För skojs skull googlade jag på “Avlare” och fick såklart många träffar i islandshästsammanhang, en enda för en annan hästras och så följande Fråga och Svar: - “Vet ni några bra avlare på råttor runt Uppsala och Stockholm? - Du menar uppfödare? Avlare lät lite roligt i mina öron.”. Alltså det platsar inte ens för råttor. Är det någon/några som håller med mig i det här superviktiga ordvalet?

 

“Big problem - small circle. Small problem - big circle” Julio Borba

Dvs: Stora problem - rid på små volter. Små problem - rid på stora volter. Genialt!

När min mamma var personalchef träffade hon en av de manliga cheferna till ett av dotterbolagen. Följande konversation följde:

Min mamma: -Jag är så stressad, har hur mycket som helst att göra, jag vet inte hur jag ska hinna osv. Mannen: - Och vad har du åstakommit? Slut.

Detta är över 20 år sedan o min mamma glömmer det aldrig. Hon tyckte det var klockrent och använde det ofta i terapin (hon är psykolog och har klienter). Många blir provoserade. Jag tycker att det var underbart!

 

En 60-talist som är kontorschef:   

Det är då själva f..n att man hela tiden ska anpassa sig till 80-talisterna. Så är det på jobbet också.” När jag var ny så servade jag 40-talisterna, nu servar jag 80-talisterna. När ska någon serva mig?”

 

Snodde den här på http://skyr.blogg.se

Dear God, My prayer for 2011 is for a fat bank account & a thin body. Please don't mix these up like you did last year.  AMEN

 

Tävla svenska hästar - bästa marknadsföringen

I senaste nunret av tidningen Ridsport-Avel går att läsa följande ang. försäljning av hästar och att tävla svenskfödda hästar: “ Men för att få en verklig förbättring för framtiden måste vi få svenska ryttare att rida på svenska hästar - det är den bästa marknadsföringen, alla kategorier”. Vi tycker att det är samma problematik inom vårt förbund - det uppmärksammas alldeles för lite när tävlingshästen är född i Sverige. Vi anser oxå att det är av mycket stor betydelse att de hästar som avlas på visar att det är riktigt bra ridhästar och att de håller och fungerar för ridning. Önskvärt är att de både är bra ridhästar och framgångsrika tävlingshästar.

 

“Grabben håller på att lära sig rida”

Pether Markne funderar högt i bilen hem efter vår clinic den 17 januari (när han undervisade Denni som red på Disa)

 

“Det är inte de stora som äter de små. Det är de snabba som äter de långsamma”

Annika Eklund

 

“Sedan gick du i skolan som alla andra. Men där beskrevs du som en elev med koncentrationssvårigheter.  - Det är helt fel att jag hade koncentrationssvårigheter, det var bara att jag var helt koncentrerad på något annat”

Lisa Ekdahl

 

“ Den som har ambition att tävla på hög nivå måste lära sig att ta kritik. Det är vi dåliga på här i Sverige.”

Pether Markne

 

Behövs extra styrka för att rida?

Nej det tycker jag inte. Jag hör allt oftare ryttare prata om att de måste förbättra sin fysik. Och så säger de: ”jag måste börja styrketräna för att och bli starkare”. Jag tror att det är i de flesta fall fel. När man ser dessa ryttare rida så ser man att de har bristfällig sits och hästarna de sitter på ser ut att ha rätt så låg ridbarhet.

Själv är jag mycket svagare och har betydligt sämre kondition nu än jag hade när jag var mellan 16 och 35 år (är nu 42 år). Men jag är i dag mycket bättre ryttare än jag var då. När det gäller ridning så saknar jag inte styrkan och konditionen däremot skulle jag vilja vara smidigare i kroppen. Islandshästridning handlar inte om styrka och kondition. Islandshästridning handlar om ”ridteknik”. För att få bra ridteknik måste man naturligtvis lära sig att rida. För att bli duktig islandshästryttare tror jag att de mest värdefulla fysiska egenskaperna man behöver ha är: balans, smidighet, bra kroppskännedom och koordination.

Man kan göra många liknelser: t.ex. när jag var ca 22 år och mycket vältränad (red, skodde och tränade judo m.m.) och tyckte att det var kul att slåss så hamnade jag i en situation som jag inte hade klarat mig ur utan att vara smidig och teknisk. Det var så att jag satt i en bar i Reykjavík och pratade med en tjej. Det var ganska fullt vid bardisken men bredvid mig fanns det en ledig stol. In kommer det två hormonstinna tyngdlyftningsbjässar, varav den ena var dåvarande islandsmästare i tyngdlyftning. Den ene sätter sig på stolen bredvid mig och den andre går fram till mig och säger: ”flytta på dig”. Jag ignorerade honom först. Då gjorde han sig stor och slog till mig i ryggen och röt åt mig, ”flytta på dig annars slänger jag dig ut igenom fönstret”. Jag vände mig om och sa: ”dra åt h-vete”. Han vart rasande och skulle slå till mig i ansiktet men han hann knappt lyfta armen förrän han låg på golvet i en fasthållning (judogrepp) med mig ovanpå och kunde inte röra sig, trots att han var mycket starkare än jag. I det läget var alla hans muskler bara i vägen. Så tror jag att det är med ridningen också. Alltså fel använd muskelstyrka är alltid negativt.

Ett annat exempel är att jag är en usel dansare. Som tur är så hamnar jag sällan på fina tillställningar då man måste dansa på riktigt. Dom få gånger jag har hamnat i den situationen har det alltid varit ytterst pinsamt eftersom jag inte kan hålla takten och trampar hela tiden på kvinnans fötter. Tänk om jag då skulle börja styrketräna för att bli bättre på att dansa. Jag skulle bara trampa ännu hårdare på de stackars damernas fötter.

Precis så är det med ridning: allteftersom ryttaren använder mer styrka desto mer stryk får hästarna. Som indianerna brukade säga: några gram hjärna kan vinna mot flera hundra kilo kött. Så mitt råd till er som vill förbättra eran fysik är: fokusera på smidighet, koordination, och balans.

Denni den 14 mars 2009            

 

Já thad er markt í mörgu

Det är några som har frågat mig om vad det betyder (Tänkt och tyckt den 6 februari). Och det betyder: Ja det är mångt i mycket.

Denni den 12 mars

 

“Turen kommer till dem som jobbar hårt och har en dröm”

Antonia Ax:son Johnson

 

Varför boots och balansering?

Vi får ofta frågan: ”hur är era hästar skodda?”. Jag är hovslagare och skor våra hästar själv. Jag tror att det råder mycket stor övertro på balansering via: långa hovar (ofta med alldeles för långa tår och för låga trakter), 10 mm skor och tunga boots i våra kretsar. Alla våra hästar är skodda med 8 mm skor runt om och rids ytterst sällan med boots. Tex. så är alla hästarna i bildspelet på vår hemsida (19/2 2009) skodda med 8 mm skor med medellängden 7,8 cm på framhovarna (mätt från kronranden till tåspetsen) och rids utan boots. På tävlingar använder vi oftast lätta skyddsboots. Vi tror att det är bättre att korrigera balansen och påverka aktionen genom ridning i stället för med ”onödiga” hjälpmedel. Åter igen ”RIDBARHET” är bättre än kortsiktigt fix och trix och att hänga skrot på hästarnas fötter. Det finns ingen genväg, vi får helt enkelt lära oss att ”RIDA” så enkelt är det. Fast svårt.

Denni den 20 februari 2009

 

SM-filmen

Även om jag blev mkt kritisk när jag först tittade på SM-filmen så måste jag säga att det är roligt att filmen är så välgjord och det finns några godbitar också. Det var t.ex. roligt att se att det finns ungdomar som verkar vara på rätt väg och har en lysande framtid. Det är bara och hoppas att de fortsätter och utvecklas så att det inte blir som med flera av oss gamla som har en lysande framtid bakom oss. Några exempel på det jag tyckte var roligt att se var t.ex. Caspar Hegardt, han sitter snyggt och använder oftast fina hjälper effektivt. Sofie Sandberg rider mycket harmoniskt och snyggt på en till synes svår häst. Julia Lindmark ser lovande ut likaså Felicia Lindblom. Roligast av allt tyckte jag var att se Alexandra Alerius rida (har inte sett henne förut). Den tjejen ser extra lovande ut i mina ögon. Det som jag tyckte var tråkigast att titta på var passgrenarna, det ser bara för gräsligt ut. Bara Gummi Einarssons lopp var kul att se. Det har naturligt inget med själva gångarten att göra utan det är ridningen som är så trist att se. Sen har jag aldrig förstått T2. När jag tittar på momentet lösa tyglar i T2 så får jag gåshud och tänker åter igen på kamellöpning

Denni den 12 februari

 

Domare

När man läser mitt förra inlägg här på T & T så skulle man kunna tro att jag tyckte domarna allmänt var dåliga. Men så är det inte. Jag beundrar dessa människor som ägnar stor del av sin fritid till att sitta timme ut och timme in och titta på oss ryttare. Utan domare inga tävlingar. Egentligen kan jag inte ha så mycket synpunkter på deras arbete eftersom jag inte har läst domarhandledningen. När jag nu kollade upp var man kan få tag i en så fick jag reda på att den inte finns på svenska utan bara på engelska. Jag är dålig på engelska. Men har nu tittat lite och jag kan bara säga att det är mycket jag inte förstår. Till exempel står det på flera ställen. `Wow factor` Man kan ju undra vad det är. Sen står det bl.a : Slow tölt : In T1 the impression should be that the horse could easily tölt a 10 m circle at this speed. Så nu förstår jag ännu mindre hur domarna egentligen ska döma. Det finns i alla fall utrymme för olika tolkningar. Det är bara och konstatera att det inte är lätt att vara domare. Jag hade ett mycket givande samtal med Julio Borba efter hans clinic på Strömsholm härom dagen, och vi var helt överens om att det som behövs för att ändra på vårt bedömningssystem, både vad gäller avel och sport, är att det kommer fram ekipage som långsiktigt har byggt upp hög ridbarhet och kan gång på gång, år efter år visa ”bra ridning”. 

Tack alla ni, både avels- och sportdomare, som lägger ner så mycket tid och engagemang på att döma.

Denni den 7 februari

              

Ridbarhet

Ja just det vad är det?

Jag måste erkänna att jag efter att ha skrivit förra inlägget här på “Tänkt och Tyckt”. Fick fundera lite på hur jag själv skulle definiera ridbarhet. Jag letade i Svenska akademins ordlista och NE (nationalencyklopedin) och hittade inte ordet ridbarhet.

Men i NE fanns ordet ridning. Där står det bla: ridning (på häst) innebär att behärska och samspela med hästen så att den gör som ryttaren vill. Man kan väl säga att det är en enkel beskrivning av ridbarhet. Då är bara frågan vad vill ryttaren? Det undrar jag ofta när jag tittar på islandshästtävlingar och avelsvisningar. Till exempel när jag tittade på SM filmen från 2008 så var det ofta jag undrade vad vill ryttaren? Varför sitter han/hon sådär och gör alla de där gesterna.

I NE står det vidare: De medel ryttaren använder för att inverka på hästen kallas hjälper och är handen (via tyglarna), skänklarna (ryttarens ben) m.m. Sitsen, dvs. ryttarens kroppsställning till häst, sätet och skänklarnas placering på hästen, överkroppens lutning etc., skall vara mjuk men stadig och anpassad för den ridning som avses. Dressyr, hoppning och kapplöpning ställer olika krav på sitsen

Kungen, kronprinsessan och jag har samma handikapp, nämligen läs- och skrivsvårigheter. Så när jag läste ordet kapplöpning så läste jag kamellöpning. Då tänkte jag direkt. Aha där har vi det varifrån de islandshästryttare jag inte förstår mig på får sin inspiration ifrån. Jag har bara en gång sett kamellöpning på tv och det ser kul ut. Men jag tycker inte den stilen passar så bra när man rider islandshäst. Och tycker att det är konstigt att domarna inte tar tag i detta.

Man ser allt för många exempel på dålig ridning på våra tävlingar och avelsvisningar och det värsta är att vi får ofta bra betalt av domarna för dålig ridning. Nu kanske jag låter lite arrogant och kaxig. Men ni skall veta att jag inte har särskilt höga tankar om min egen ridning. Därför är jag nu ivrigare än någonsin i att försöka lära mig rida och blir ideligen tuktad av mina ridlärare Ia o Pether. Oj nu har jag svävat iväg lite här.

Åter till ordet ridbarhet. I min tanke är ridbarhet en skala från 0 till 100. 0 är då hästen inte är inriden och 100 är när man uppnått 100 % kontroll över hästen och kan utföra allt man vill att hästen skall göra på ett harmoniskt sett.

Och mitt mål är att utbilda en islandshäst tills jag kan utföra alla övningar och rörelser en dressyrhäst behöver kunna för att delta i G.P. Och kunna på samma häst rida perfekt T1 V1 och F1 program. Jag är helt övertygad om att det går och att jag kan bevisa det om gud bara tillåter att jag håller mig frisk och att jag uppnår en ålder av si så där ca 150 år. Jag tror att jag har uppnått ridbarhet på ca 25 på min 0 till 100 skala. Nu har jag ridit i 36 år. Så om jag fortsätter att utvecklas i samma takt så kanske.

Já thad er markt í mörgu!

Denni den 6 februari 2009

                  

Ge uppfödare mer eget ansvar!

Jo jag vill bara spinna lite vidare på mina tankar angående islandshästaveln i Sverige. Och hur vida SIF skall hålla på och styra folk som om de vore oförmögna att fatta egna beslut. Jag tror nämligen inte att alla som tycker annorlunda än jag är dumma. Och därför tycker jag inte SIF heller ska utgå ifrån det. Alla har vi något mål med vår avel. Och ingen vet med 100 % säkerhet hur en avkomma kommer att se ut eller röra sig. Det vet vi alla som sysslar med avel. Om Ia skulle ha följt rekommendationerna ifrån de lärda så hade hon aldrig avlat på vare sig Freyja frá Tumabrekku eller Týra frá Enni. Freyja var troligen ett av världens bästa islandshästavelsston. Och Týra är ett utomordentligt bra avelssto som har gett oss avkommor som liknar Ias och mitt avelsmål som är att föda upp tävlingshästar på elitnivå. Lyckas man med det så kan man faktiskt försörja sig på sin avel. Därför är vi mycket tacksamma för att vi alltid har följt våra egna övertygelser i vårt avelsarbete.

Jag är mycket trött på allt tjat om hingstar hit och dit. Folk lägger ner alldeles för mycket tid och energi på att studera hingstar på bekostnad av stona. Till exempel tror jag att många hingstar som är populära lätt övervärderas och kanske särskilt här i Sverige eftersom utbudet av bra ston är begränsat. Det är nämligen så att de populära hingstarna får i regel de flesta bra stona som naturligt får bra avkommor eftersom stona är bra. De avkommorna kommer sen i större utsträckning till avelsbedömning därför att ägarna till dessa fina ston oftast är målmedvetna uppfödare. Detta påverkar naturligtvis hingstens BLUP. Däremot de dåliga stona som går till populära hingstar påverkar mindre eftersom deras avkommor inte kommer till bedömning helt enkelt för att de är inte är värda att satsa på.

Jag tror att den mest värdefulla egenskapen en uppfödare av ridhästar behöver ha är ridkunskap. Det är häpnadsväckande hur lite fokus det är på ridning när man diskuterar islandshästavel och särskilt avelsbedömning av islandshästar. Desto mer ridkunskap man har desto lättare är det att välja vilket sto-hingst man ska satsa på. Jag tror till exempel att finns uppfödare och avelsdomare som inte har en aning om vad ordet ridbarhet betyder. Nej nu måste jag ut och arbeta. Själv har jag fullt upp med att lära mig rida på riktigt, det är inte lätt men går sakta men säkert åt rätt håll (tror jag)

Denni den 4 februari 2009

 

Släpp aveln fri!

Tack Heimir Gunnarsson för att du har skrivit den debattartikel som jag själv har länge tänkt skriva i Islandshästen. Nämligen artikeln Islandshästaveln i Sverige i senaste nr av Islandshästen. (1/09) Men jag har bara inte kommit till ”skott” Jag håller med dig i det mesta förutom ditt förslag om ett andra alternativ. Det bör inte vara något andra alternativ. Alla friska renrasiga islandshästar borde vara välkomna i SIF på samma villkor. Man kan fråga sig hur islandshästaveln skulle ha sett ut i dag om alla dessa egensinniga isländska uppfödare som gick sin egen väg och ofta emot strömmen inte hade funnits.

Denni den 1 februari 2009

 

Och här följer mina artiklar i tidningen Islandshästen från 2008 - 2009. Först kommer den sista artikeln, sedan den nästsista osv.

På stallbacken hos Ia Lindholm nr 9-09 (publicerad i december 2009)

Tack för mig!

I mitt sista nummer ska jag skriva om ett av mina käraste ämnen: ryttarens sits och inverkningar. Det hade jag redan planerat när jag fick erbjudandet att ha en egen spalt i tidningen.

Vilket kommer först hästen eller sitsen?

Jag har tagit del av flera kända dressyrtränares tankar kring sits och ridning. Några menar att ryttaren först måste träna sin sits för att sedan kunna påverka hästen så att den blir mer ridbar. Att det inte går att uppnå det utan en bra sits. Andra tränare säger att hästen måste bli ridbar först eftersom det inte går att sitta riktigt på en häst som inte svarar korrekt på hjälperna.

Jag tycker att sanningen ligger som i de flesta fall mitt emellan. Jag tror att det mest optimala är att göra som på Spanska ridskolan där de blivande ryttarna longeras i ett par år innan de är mogna att utbilda hästarna. Men, det är för dem som ska bli ultraproffs, inte för oss andra….. Om det skulle krävas av alla som var intresserade av ridning skulle nog de flesta sluta att rida och börja med en roligare sport med snabbare framsteg.

Min åsikt är att sitsen och den övriga träningen ska gå hand i hand. Jag förstår inte hur man kan bedriva undervisning utan att korrigera sitsen. Det är obegripligt. Om du rider för en instruktör som aldrig kommentarer din sits, tycker jag att du nästa gång ska be att få hjälp med just sitsen.

Bra linje från armbågen till bettet och korrekt skänkel. Hästen är Venus dotter Visa från Lindnäs som var 5 år när bilden togs.

Korrekt sits

Jag har inte tänkt gå igenom den lodräta sitsen här. Det finns utmärkt beskrivet i böckerna ”Dressyr med Kyra” och ”Ridlära” av Bo Tibblin. Förutom den korrekta sitsen (som blir lite olika beroende på hur ryttaren ser ut) är det mycket viktigt med bra balans och följsamhet, Ja, det sistnämnda är faktiskt viktigast. Vid all korrigering av sitsen ska man utgå från mellandelen. Det visar Kyra föredömligt i videon: ”Ryttarens sits och balans”. I den här artikeln har jag dock bestämt mig för att koncentrera mig på armar och skänklar.

”Gammal isländsk sits”

Ofta hör vi talas om den gamla isländska sitsen, men den är inte särskilt gammal. I början av 1900-talet satt islänningarna i något som liknande den lodräta sitsen.

I mitten av 1900-talet började ridningen på Island mer och mer handla om tölt, och den gamla isländska sitsen uppfanns, dvs. höga händer och skänklarna långt fram. I den sitsen var det mycket svårt att rida i trav och galopp. Hästarna fick så lite frihet i ryggen att det diagonala svävet var på väg att försvinna.

I början av 90-talet skulle hästarna börja arbeta i form och som en mycket känd isländsk tränare sa till mig: ” Vi visste att huvudet skulle ner, men inte hur” när jag några år efter han undervisat att eleverna skulle ha händerna nere vid knäna, frågade varför.

Armar och skänklar

Idag ser man ofta händer som är fast i sadeln vilket gör att linjen från ryttarens armbåge till bettet inte blir rak och avslappnad utan spänd. Dessutom har vi fått lära oss att hästen ska gå undan för skänkeln vilket resulterar i att skänkeln ofta dras bakåt och närmar sig virveln på hästen. De gör att ryttaren sitter i framvikt. Hälen ska alltid vara lägsta punkt, men bara ½ - 1 cm lägre än tårna med svikt i fotleden. Vid drivning ska det knappt synas någon ändring av skänkelläget från marken och hälen ska behålla sin position. För de flesta vuxna ska mitten på vaden närma sig hästen när underskänkeln används. Vidare ska skänkelläget vara ungefär ”fem i ett”. Om skänkeln pekar mer ut, närmare tio i två eller kvart i tre kommer ryttaren ha svårt att driva med både över- och underskänkeln på ett korrekt sätt. Om skänkeln istället pekar rakt fram eller t.o.m. inåt kan inte underskänkeln användas då den vid drivning går ut ifrån hästen.

På den utmärkta pedagogikkursen på Strömsholm som Jenny Mandal och jag gick 1996 fick vi lära oss att de två vanligaste kommandona från ridskolorna när vi var unga var helt fel: ”Trampa ner hälen” som ger en spänd baksida av vaden och spänd fotled. Säg istället: ”Upp med tån”. Det andra var ”Rid ut i hörnen” som gjorde att eleverna red hästarna felställda och fastnade i yttertygeln. Jag kände igen mig direkt.

Trots sitsen…..

Ibland får man frågan: men hur kan hästen gå så fint fast ryttaren sitter i stolsits med stela höfter? Då brukar jag svara att hästen går så för att det är en häst med fantastiska gener som rids av en skicklig ryttare med bra balans och mycket erfarenhet. Hästen går alltså bra trots sitsen, inte pga. sitsen. Dessutom funkar den sitsen bäst i tölt och pass. På en ovalbana blir det ofta problem med traven speciellt i kurvorna.

Jens Fredriksson

På ovannämnda pedagogikkurs fick vi följa när den kände hopptränaren Jens Fredriksson undervisade sina elever. Han delade upp undervisningen i tre delar: 1/3 elevens sits, 1/3 hästen och en 1/3 ekipaget. Jens berättade för oss att hästarna nästan alltid gick bäst när elevens sits tränades och hästen inte kommenterades alls. En tankeställare!

Sitsträning – enda garantin för framsteg

Om jag ber en av mina elever att gå hem och träna tex. skänkelvikning, kan den rörelsen nästa gång vi ses ha blivit bättre, vara likadan eller tyvärr ibland blivit sämre.

Men sitsen blir alltid bättre om eleven får balansträning (tex. longering utan stigbyglar eller bara rida en del av ridpasset utan stigbyglar) som hemläxa. Enda gången som sitsen inte med säkerhet utvecklas är om eleven blir rädd vid tex. en ofrivillig avsittning just när han eller hon tränar balansen. Mer sitsträning åt folket (och åt mig)!

IA´s tips: Rid med buren hand och hälen ca ½ cm lägre än tån med svikt i fotleden både vid passiv och vid aktiv ridning!

Nu vill jag till sist passa på att tacka alla läsare som följt mig och mina funderingar under ett helt år. Tack också för alla uppskattande mail och intressanta frågor!

Jag önskar alla en underbar jul och ett sprakande nyår

IA Lindholm

 

På stallbacken hos Ia Lindholm nr 8-09 (publicerad i november 2009)

Mera tölt och lite form

Nu verkar ni läsare ha kommit igång – det blir fler och fler frågor till mig. En läsare undrar hur vi får unghästen i tölt när den väl är följsam och uppmärksam och kan de grundläggande hjälperna som vi beskrev i förra numret av Islandshästen.

Rida fram i tölt på den unga hästen

Sitt till i sadeln – fånga upp drivningen med en förhållning och ge efter på tygeln – hästen kortar steget och börjar gå mot tölt eller kanske t.o.m. i tölt. Hjälpgivningen är likadan som på en häst som kan tölta, men ryttaren brukar bara tölta något eller några steg på den unga hästen i början. Eftersom islandshästar avlas så starkt på tölt kommer nästan alltid tölten fram om ryttaren gör på det här sättet. Ibland försöker hästen gå emot någon av hjälperna, tex. svarar för dåligt framåt, går emot förhållningen eller går snett och kommer därför inte fram i tölt. Då är det sällan som själva problemet ligger i igångsättningen till tölt och det hjälper inte att träna mer på det. Istället måste ryttaren analysera (gärna med hjälp av en instruktör) vad problemet är och sedan renodla just den hjälpen. Det komplicerade är inte att få hästen att tölta utan att göra förberedelserna inför tölten så bra och korrekt att det sedan bara är att tölta.

Naturligt bra tölt och glad ryttarinna

Häst som inte visar något lateralt rörelsemönster alls

Det finns hästar som trots att ryttaren gjort allt förarbete korrekt inte visar någon tölt. Istället börjar de försöka trava på stället. Vi har under åren stött på två sådana hästar. Då satte Denni på lätta skor (6 mm) fram och svetsade i tyngd i bakskorna (10 mm). Detta är en extrem metod som bara fungerar om hästen är ridbar. Båda hästarna började tölta efter några dagars ridning med den här skoningen. Den ena hästen var ett sto som året efter, när vi visade henne på avelsvisning, fick 8,5 i tölt. Det blev hennes bästa gångart som hon gick med i lätthet i alla tempon. De trodde vi inte året innan!

Forma hästen

I samband med att hästen töltsätts eller strax efter börjar arbetet med att rida hästen i form dvs. eftergiften i bakbenen ger eftergiften i nacken. När hästen svarar lätt på de grundläggande hjälperna och följer innertygeln går det att forma hästen.

Jag rider i paddocken på en volt som är ca 14 – 15 meter i diameter. Voltstorleken styrs med ytterskänkeln, innerskänkeln sidför och böjer, innertygeln visar väg och yttertygeln förhåller om hästen vill gå för snabbt. OBS – hästen ska vara signalkänslig och absolut inget tjatande med hjälperna. När hästen följer de här hjälperna börjar den ge efter i inre sidan och i nacken. Jag gör ofta halt – eftergift – backa – eftergift för att kontrollera att hästen svarar på förhållningen. Jag brukar också rida fram för en lätt skänkel i snabb fart (fortare på en lugn häst och lugnare på en het häst) för att kontrollera att hästen bjuder fram ordentligt och för att renodla hjälperna. Hästen får mycket beröm när den gör rätt eller försöker göra rätt och får då ofta godis från hästryggen.

I början när en unghäst rids använder ryttaren en hjälp i taget. Den stora skillnaden när hästen ska töltsättas och formas är att nu samverkar vikt- skänkel- och tygelhjälperna. De är i början svårt för hästen att förstå det nya och ryttaren får akta sig att inte använda tyglarna för mycket eftersom det bara skapar spänning och motstånd hos hästen. Ryttaren ska istället ha avslappnade känsliga händer med mjuka handleder nu när hästen ska lära sig att förstå de samverkande hjälperna.

Eftergiven häst och koncentrerad ryttarinna

Utmärkta böcker

Det Reiner Klimke skriver i boken ”Unghästen” på s. 93 om Halvhalt och halt är den bästa beskrivningen jag läst om förhållning – eftergift. Här följer ett utdrag som berättar vad ryttaren ska göra om förhållningen inte går igenom:

”Om hästen efter framåtdrivningen inte respekterar förhållningen, ger ryttaren genast efter och ger sedan hjälperna igen med en gång. Det är viktigt att inte ge hästen något stöd med handen, när den vill lägga sig på bettet. Ryttaren måste reagera snabbare än hästen. Han måste – genom att snabbt växla mellan förhållning och eftergift i kombination med sätes- och skänkelhjälper – förvirra hästen en liten stund och därigenom få den att sluta göra motstånd. Ger hästen efter – även om den kanske inte lyder halvhalten helt och fullt – berömmer man den strax och avbryter. Efter en paus försöker man ge hjälperna igen och berömmer så fort man känner minsta lilla framgång. Hästen kommer att belöna en för ens tålamod. Det är en av hemligheterna i umgänget med hästar, att de är beredda att följa ryttarens hjälper, om man varit tålmodig och påpasslig under inlärningen.”

Läs gärna hela boken! Ser nu att den är slut på förlaget, men finns på biblioteket. Vill även rekommendera Kyra Kyrklunds bok Dressyr med Kyra, s. 45 – 55, som handlar just om hur man får en totalt eftergiften häst. Nu när hösten är här och kvällarna blir längre passar det bra att läsa en riktig givande bok om ridning, eller varför inte två böcker.

Bilder

Hästen på bilderna heter Lýra från Lindnäs. Hon är fyra år gammal och riden ca fyra månader. Den dagen bilderna togs var det första gången som jag började forma henne i tölt. Då hade jag först töltsatt henne (i juli-augusti), därefter format henne i trav (i september) och så var hon nu redo för att börja formas i tölt. Hon är mycket lätt i bettet och pigg, glad, lugn och känslig. På travbilden rider jag lätt i 3-punktsits vilket är ok på en så här ung häst, men som absolut inte passar på en mer utbildad häst. Tyvärr fortsätter jag även då i samma stil……… Efter ett kort träningspass i paddocken gick vi ut på vägen. Nu när jag hade arbetat lite med formen i tölt blev Lýra mycket mer lösgjord och då kom den här tölten. Roligt hur långt man kan komma med mjuk och följsam ridning. Jag har inte försökt få Lýra att lyfta på benen utan bara koncentrerat mig på att hon ska vara signalkänslig och ridbar. Det räcker en bra bit!

Denni´s tips: När hästen går i rätt form så tränar den rätt muskulatur och ju längre hästen tränas rätt desto lättare blir allt och dessutom går träningen snabbare framåt och hästen behöver korrigeras mindre och blir mer hållbar.

Hösthälsningar från IA

 

På stallbacken hos Ia Lindholm nr 7-09 (publicerad i oktober 2009)

Att töltsätta en unghäst

Efter förra numret av Islandshästen har jag fått många frågor om unghästar och inridning. Flera vill veta mera om töltsättning och träning av de andra gångarterna under den perioden. Tänkte berätta här hur vi tänker och arbetar med det.

Lär in grunderna först

Vanligtvis töltsätter vi hästen i den tredje träningsperioden. En förutsättning för att det ska fungera bra är att hästen kan de grundläggande hjälperna, dvs. framåtdrivande, förhållande och sidförande hjälper och svarar lätt, tryggt och känsligt på dem.

Arbete från marken i början av period 3

Oavsett vilka gångarter hästen väljer arbetar jag med den från marken och upprepar allt från period 1, men nu med bett. Uppdatera dig gärna genom att läsa i förra numret vad hästen har lärt sig under period 1 och 2. Jag går ganska långt fram, vid hästens bog och tyglarna hålls som vid ridning. Grundregeln är att aldrig dra en häst i munnen och never ever en unghäst. Hästen tränas att

* gå fram för en lätt smackning, svarar hästen inte använder jag spöet på bakdelen och är snabb att ge efter med handen så att hästen inte får motstridiga kommandon

* stanna för en lätt förhållning, stannar inte hästen använder jag spöet på bogen och flyttar min kropp längre fram (jag använder inte kraftigare tygeltag). Hästen har tidigare lärt sig att vika undan för spöet på bogen.

* backa, när hästen står stilla i halten, ger jag efter på tygeln och tar sedan mjukt i tygeln igen samtidigt som jag flyttar min kropp framåt om det behövs. Backar inte hästen förtydligar jag med spöet på bogen. Innan töltsättningen ska hästen kunna backa för en lätt förhållning trots att jag är vid bogen (annars fungerar inte hjälpen uppsutten).

*  följa ledande innertygel, jag går vid spåret och gör volter där jag är noga med att hästen följer innertygeln lätt, och att det också går att svänga hästen åt andra hållet för yttertygeln.

* flytta fram och bakdel, jag utgår ifrån halt och vill att hästen flyttar fram eller bakdel med ett lätt tryck (smekning) från min hand, svarar den inte på det använder jag spöet. Hästen ska bara flytta sig ett steg och sedan stanna. Det är lika viktigt att hästen flyttar sig för en lätt hjälp som att det går att stanna den, annars får man bara en häst som snurrar runt.

Jag börjar alltid ridpasset med den unga hästen med att checka av att det jag beskrivit här fungerar.

Lätt för tölt

Om hästen visar mycket tölt i början av inridningen och har naturligt lätt för att tölta utbildar vi den en hel del i grundgångarterna innan vi börjar med töltträningen. Hästen arbetas i form i skritt, trav och galopp för att stärka diagonalen och svävet. När hästen börjar tränas i tölt är vi noga med att fortsätta att rida mycket i grundgångarna.

Visar ingen tölt

Om hästen däremot aldrig visat något gång (tölt eller pass) under uppväxten utan bara rör sig i grundgångarterna kollar vi direkt upp töltanlagen när hästen förstår de grundläggande hjälperna. Vi gör så eftersom en häst som aldrig rört sig i tölt under uppväxten och inridningen ibland kan ha svårt att komma in i ett lateralt rörelsemönster. Då är det bra att börja med det arbetet innan hästen blir alltför stark i diagonalen. Vi har själva gjort misstaget att vänta för länge med tölten på en sådan här typ av häst och det resulterade i att hästen började gå mot piaff (diagonalt) istället för tölt. Flera av våra kollegor har råkat ut för samma sak.

Travar inte

Några hästar (även om de är få nu när aveln och ridningen har gjort sådana framsteg) rör sig bara i pass under uppväxten. Blir det riktigt upphetsade kan de ibland ta en sträcka i tölt. Flera av de här hästarna börjar trava när de får skor fram eftersom balanseringen ändras.  Det kan vara bra att vänta med att sko bakhovarna. Vi tillhör inte dem som tycker att det är ok att rida runt i grisepass om hästen väljer det i början av inridningen. Istället skos den fram och sedan letar vi efter traven från marken, genom många övergångar, alert häst, cavalettibommar m.m. Tar hästen ett travsteg belönas den direkt för det genom en paus. Denni har ridit in nära 1000 hästar och den här metoden har fungerat på alla utom en häst. Får man trots ihärdiga försök inte fram traven får hästen lära sig att tölta först och sedan från tölten (som är en blandning av trav och pass) hitta traven. Detta kräver en mycket skicklig och erfaren ryttare.

Vanliga fel

Ett av de vanligaste felen som görs när hästen har lärt sig att tölta är att rida för mycket tölt i början, både för länge och att tidigt börja kräva mer tempo. Då blir tölten jobbig och tråkig för hästen. Jag brukar säga att den blir ”urtöltat”. Hästen börjar då ofta försvara sig med att hitta ett mer ekonomisk sätt att röra sig på med mindre aktion och blir ”platt”. Det är också vanligt att hästen går emot hjälperna eftersom den har svårt att förstå när drivning och förhållning kopplas ihop. Då spänner den underhalsen och går i för hög form. Ryttaren måste vara observant så att det här problemet inte uppstår annars riskerar det att bli ett långvarigt, kanske livslångt formproblem. Det viktigaste av allt är att bibehålla signalkänsligheten hela vägen i töltsättningen, dvs. att hästen svarar lätt på alla hjälperna och är pigg och glad.

Nu vill jag passa på att tacka Denni som hjälpt mig att skriva om tölten.

Tölthälsningar från IA & Denni

IA och Denni´s tips: Låt hästen tölta i naturlig form i början och bära sig själv

Johanna har precis töltsatt Mói som är 5 år gammal

 

På stallbacken hos Ia Lindholm nr 6-09 (publicerad i september 2009)

Ridhästens första år

Jag får många frågor om inridning och hur vi gör när vi rider in våra hästar och tänkte därför berätta det. Vi tycker att den bästa tiden på året att arbeta med unghästar är just nu.

Tre träningsperioder

Vi tar god tid på oss under hästens första år som ridhäst. Vi vill att våra unghästar hinner bygga upp sig både psykiskt och fysiskt innan vi börjar kräva mer av dem. Går tränaren för fort fram blir det oftast bakslag senare i träningen. När man tränar hästar får man alltid bakslag, men de blir mindre allvarliga om unghästen får gott om tid och flera vilor under omställningen från häst till ridhäst. Dessutom blir det hållbara hästar som är ett nöje att rida i många år.

Det första året delar vi in i tre träningsperioder:

Period 1 vid 3 – 3 ½ års ålder

Period 2 vid 3 ½- 4 års ålder

Period 3 vid 4 – 4 ½ års ålder

Innan vi börjar med period 1 kan våra unghästar: stå uppbundna, flytta sig åt sidan för ett lätt tryck, bli ledda, borstas och lyfta hovarna. Under period 1 lär vi hästen att:

Gå fot

Ledas på båda sidorna i skritt och trav

Göra halt och backa (när hästen leds)

Svänga både mot tränaren och bort ifrån tränaren

”Kyssa stigbygeln”

Ovanstående görs först med grimma, sedan med kapson och till sist med bett

Flytta bakdelen och framdelen för handen

Longeras med röstkommandon för fram och stanna

Komma till tränaren och sändas iväg

Komma vid inkallning i hagen

Ha sadel på sig

Longeras med sadel

Kunna skritta och (helst) trava och galoppera med ryttare, stanna och backa för ett lätt tygeltag, först i paddocken och sedan några gånger ute på vägen. Både ridkapson och bett används, men bara en tygel och den är fäst i kapsonen.

Det här arbetet brukar ta ca 1 månad och sedan får unghästen vila minst en månad innan träningen tar fart igen och då börjar period 2 som innefattar:

Ridas med både kapson och bett, tygeln till bettet används främst, tygeln till kapsonen används bara om hästen går emot bettet

Ridas ut längre sträckor med mycket fokus på framåtbjudning

Longeras med röstkommandon för skritt, trav, galopp och halt

Flytta undan bakdelen för skänkeln från halt (en kvarts framdelsvändning)

Gå undan för skänkeln med både fram och bakdel i skritt (skänkelvikning)

Ledas med träns på volt och träna att följa den ledande innertygeln och ge efter i nacken

Hästarna rids ut mer under den här perioden och vi fortsätter att träna på att de ska vara lätta i bettet, svara snabbt på hjälperna och ha en härlig framåtbjudning och ändå vara trygga.  I slutet av den andra träningsperioden börjar vi ”nosa” lite på tölten.

Period 2 brukar också ta ca 1 månad och därefter blir det vila igen i en till två månader. Hur långa vilorna blir mellan de olika perioderna kan bero på flera saker, tex. vilken årstid det är. Vi arbetar inte med unghingstar under sommaren.

Så är vi framme vid period 3 och nu börjar den riktiga ridträningen ta vid. Nu ska hästen:

Töltsättas

Börja arbeta i korrekt form

När hästen är töltsatt, vilket brukat ta en skoperiod, brukar vi låta hästen vila igen. Den träningen som börjar därefter fortsätter resten av hästens liv: mer lösgörande arbete, samling, tempoväxling, galoppfattning, passläggning osv.

Allt arbete ska göras med lätta hjälper så att hästen blir lyhörd, känslig och känner sig trygg. Tränaren ska hela tiden eftersträva att hästen är signalkänslig.

Givetvis är det jag har gått igenom här bara generellt och vissa hästar lär sig mer och andra lär sig mindre under det första året som ridhäst.

Utbildning/korrigering

Det är mycket viktigt att alltid skilja på utbildning och korrigering. Först måste hästen utbildas och när tränaren har säkerställt att hästen kan och förstår vad den ska göra kan tränaren korrigera hästen om hästen inte gör som den ska.

När vi börjar träna en inriden häst kontrollerar vi att den kan det som våra unghästar lär sig under träningsperiod 1, 2 och 3. Även med våra egna hästar går vi tillbaka då och då och checkar av att den grundläggande inlärningen fortfarande fungerar.

Jag rider in alla våra unghästar, vilket innebär att jag gör allt utom att rida på dem… det gör Denni…..

Här arbetar tränaren korrekt

Så här ska tränaren aldrig göra

Tänkvärt: Det viktiga är sällan VAD du gör utan HUR du gör!

Inridningshälsningar från IA Lindholm

 

Angående omkörningar vid bilkörning:

“Ja, kör gärna om. Vi behöver din njure till forskningen!”

Radioprogrammet Spanarna i P1

 

På stallbacken hos Ia Lindholm nr 5-09 (publicerad i juni 2009)

Först tempo och riktning därefter gångart

Jag vill berätta om vår första fölning som gick snett och hur en person hjälpte oss att rädda fölet. Det har lärt oss att man aldrig ska ge upp!

Livet är härligt tycker Týra och Ómis hingstföl som heter Týri

Mer om fölning

Som jag skrev i förra numret av Islandshästen fungerade mina stons fölningar perfekt i över 20 år. För några år sedan blev det för första gången problem. Jag såg att stoet skulle föla och när jag kom fram till henne insåg jag att fölet satt fast. Denni kände att fölet låg fel och hjälpte stoet med fölningen. Det fölet som kom ut var sned i halsen och hela ena sidan. Den kunde inte lyfta huvudet från marken. Där låg den fina fölungen till synes helt livlös. Vi ringde veterinären som kom ut direkt och konstaterade att det fanns inget att göra. Han sa att vi skulle ringa när vi behövde hjälp att göra oss av med fölet. Jag grät så jag skakade, men insåg att det var kört. Så kom jag på att en av Sveriges mest rutinerade halvblodsuppfödare, Brita-Stina Eriksson, bor bara några mil från oss. Hon har även stor hingststation och är syster till Vet. Med. Dr. Kerstin Darenius. Jag hade aldrig talat med Brita-Stina förut och ringde nu till henne och berättade snabbt vad som hänt. Hon skällde ut mig och skrek i telefonluren att jag skulle mjölka ur stoet och se till att få i fölet råmjölken. Hur då sa jag – med en nappflaska som du gör större hål i. När hon hörde att jag inte hade någon flaska blev jag idiotförklarad och hon skrek igen – skaffa en då! Jag körde på två hjul till närmaste affär, som är 3 km bort. Hade lite svårt att hitta bland småbarnsartiklarna då jag inte är van att leta där. Valde en nappflaska och för första gången i mitt liv stal jag. Skrek bara när jag sprang förbi kassan att mitt föl håller på att dö. Kassörskan såg väl hur skitig jag var och att tårarna bara rann ner för kinderna och insåg att det var bäst att låta mig vara. (Åkte dit veckan efter och betalade…). Egentligen är det bättre att använda en nappflaska som är gjord för lamm.

Dag 1

Direkt när jag kom hem mjölkade jag stoet. Fölet låg fortfarande bara helt platt på sidan. Först förstod fölet ingenting och ville inte alls äta. Till min stora glädje började den efter en stund göra små rörelser med munnen. Och till slut började den suga i sig den varma mjölken. Det mesta hamnade dock i gräset. Jag höll på så här varje halvtimme och tredje gången jag kom gjorde fölet små rörelser med munnen när jag närmade mig den, men kunde inte lyfta huvudet. Sedan fortsatte jag på samma sätt i ett dygn, men bara en gång i timmen eftersom jag märkte att fölet inte ville ha oftare. Det var tungt att mjölka stoet, men hennes underbara lynne gjorde att jag kunde sitta mitt under hennes mage och mjölka och det sparade min rygg.

Veterinären skickade ett SMS på eftermiddagen, men jag sa att vi kämpar på.

Dag 2

Eftersom fölet fortfarande bara låg i en hög bestämde vi oss för att se om vi kunde få den intresserad av att dia själv. Vi lyfte fölet, höll den upp och ner och förde huvudet till spenarna (fruktansvärt tungt). Efter ett par gånger började fölet dia på det här sättet! Under natten lyfte jag själv fölet och min rygg höll på att gå av. Lusten att få mjölk gjorde att fölet började försöka ställa sig upp. Det gick inte så bra eftersom den var så sned, men jag var glad att den försökte i varje fall.

Dag 3

Tidigt i gryningen ser jag att fölet står upp själv och alldeles efter det stödjer den sig mot sin oerhört kloka mamma och eftersom hon står blick stilla lyckad fölet dia själv!

Dag 4

Halsen rätade ut sig och fölet började gå runt, sakta men rätt säkert.

Dag 5

Började springa lite.

Dag 23

Släpps med sin mor på fribetäckning och är frisk som en nötkärna.

Vi kan inte nog tacka Brita-Stina. Utan hennes hjälp hade det här fölet dött. Det var säkert också bra att hon aldrig såg fölet och inte insåg hur dålig den var. Nu över till ridningen:

Först tempo och riktning därefter gångart

Vid all ridning måste ryttaren först kunna bestämma tempot (hur snabbt hästen går) och riktningen (åt vilket håll hästen går) för att därefter kunna påverka gångarten (hur hästen sätter ner hovarna i marken). Det låter som en självklarhet, men vid träning av gångartshästar glöms ofta grunderna bort och själva gångarten kommer istället i första hand. Om ryttaren inte kan styra tempo och riktning får hästen lättare förslitningsskador eftersom den ofta arbetar felställd, felböjd och med vikten på framdelen.
Hästen ska vara signalkänslig och svara lätt på följande hjälper:

*  Gå fram för framåtdrivande skänkel

*  Svara på förhållningar

*  Gå undan för sidförande skänkel

Då kan ryttaren öka och minska tempot, göra halt och rygga, centrera volten, göra volten större och mindre, flytta ut bakdelen på volten, rida på en fyrkant, rida skänkelvikning, öppna, sluta m.m. Ryttaren ska ha korrekt sits och bra balans. När häst och ryttare kan detta går det att styra i vilken gångart hästen går i och dessutom påverka hästens takt i respektive gångart.

Renodla hjälperna

Om en övning eller gångart inte fungerar är det bra att ryttaren (gärna med hjälp av en instruktör) ta reda på vad som gör att resultatet inte blir som det är tänkt. När felsökningen är klar vet ryttaren att det är tex. framåtbjudningen som behöver förbättras. Då ska den framåtdrivande hjälpen renodlas och ryttaren träna bara på det.  När en ärlig framåtbjudning finns där igen kan ryttaren lägga till de andra hjälperna och fortsätta med träningen.

Sommarhälsningar från IA Lindholm

Ias tips: Träna mer på grunderna!

 

På stallbacken hos Ia Lindholm nr 4-09 (publicerad i maj 2009

”Islandshästar har lätt för att galoppera”

Nu är den ljuvligaste tiden på året här och både djur och människor njuter i fulla drag! I mitten av maj känns det helt naturligt att tankarna rör sig runt betäckning och fölning. Välj både hingst och hingststation till ditt sto.

Betäckning

När du har bestämt dig för vilken hingst du ska använda och därmed också hingststation är det bra att du tänker på ditt sto. Är hon i lagom hull och i övrigt i bra kondition för att betäckas? Har det varit något problem vid tidigare betäckning eller fölning, har ditt sto gått med valack eller vill du känna dig säkrare? Då ska din veterinär ta ett vaginalt bakterieprov på stoet när hon är i brunst. Förhoppningsvis är det negativt så du kan åka iväg till hingsten.

Fölning

I över 20 år fungerade mina stons fölningar perfekt. Jag gick upp vid halvfyra på natten och då, tidigt i gryningen, stod det ett föl där. Sedan satt jag kvar några timmar tills fölet hade diat, bajsat, kissat och var pigg. För några år sedan fick Denni hjälpa två ston då fölen satt fast. Som tur var fölade båda på morgonen och jag såg att något var på gång. Det ena fölet hade inte överlevt utan hjälp och med det andra vet vi inte. Hur som helst bestämde vi oss för att skaffa en apparat som heter ”Birth Alarm”. Den ringer upp ett förinprogrammerat mobiltelefonnummer när stoet ska föla. Redan andra gången vi använde gjorden var vi glada över att vi hade den eftersom stoet var trött efter fölningen och kom inte upp. Fölungen var däremot dunderpigg och slirade i galopp ut ur fosterhinnorna och försvann i nattens mörker. Unghästarna i hagen började jaga henne. Hela flocken var på väg i full fart mot elstaketet då jag fångade fölet. Sedan höll jag henne i över två timmar tills mamman var på benen. Efter det var allt lugnt. Vaka över ditt sto som ska föla!

Týra med sitt 13:e föl i magen och ”Birth Alarm” på ryggen.

Galoppträning

De flesta islandshästar har lätt för att galoppera. Vi avlar så målmedveten på hästar med rena gångarter som är samarbetsvilliga att nästan alla unghästar går bra i båda galopperna. Vad händer sedan? Varför har ridna hästar ofta svårt för att galoppera och är ibland t.o.m. rädda för att göra det? Tyvärr beror det på träningen. När den första perioden av inridningen är avklarad har de flesta tränare bråttom med töltsättningen. Det blir mycket nytt för den unga hästen – plötsligt kopplas drivande och förhållande hjälper ihop och en konflikt uppstår lätt. Då sänker hästen ofta ryggen vilket gör det svårare att trava och galoppera rent. I det här skedet av inridningen ska tränaren fortsätta att trava och galoppera mycket, gärna på lång tygel i lätt sits. De hästar som tar sig igenom töltsättningen med svävet i trav och galopp i behåll kan andas ut, om de är fyrgångare. Men om hästen istället är femgångare finns det en till, ännu mer, kritisk period – när passen ska tas fram. Nu är dessutom tempot högre vilket medför att det är större risk för att hästen slår sig och blir riktigt spänd.

Innan passträningen börjar ska hästen kunna utföra övergången trav – galopp -  trav och göra tempoväxlingar i tölt och galopp. Vid all träning av gångarter med samsidig benförflyttning (tölt och flygande pass) bör stor vikt läggas vid att gångarterna med diagonal benförflyttning (trav och galopp) också tränas. På en unghäst kan traven och galoppen ”försvinna” på några dagar med för ensidig töltträning.

Eyjólfurs galoppvolt

Alla ridhästar ska kunna övergången trav – galopp – trav. Om hästen har svårt för det vid ridning är det bra att arbeta med hästen från marken i en rundpaddock. När det fungerar från marken är det dags för uppsutten träning. Har du ingen rundpaddock går det bra att använda Eyjólfur Ísolfssons galoppvolt. Den görs med hjälp av plastband på en yta som är 15 x 15 meter. Plastbandet används både som yttermarkering (ytterskänkeln) och innermarkering (innerskänkeln). Banan ska vara ca 3 meter bred. För att det ska bli en volt används även plastbanden som avskärmning i hörnen. Ryttaren kortar sina stigläder 3 – 5 hål, rider utan att styra (det gör plastbandet) och sitter i tvåpunktsits (lätt sits). Detta är ett bra sätt att träna hästen att galoppera under trygga omständigheter med en ryttare som stör så lite som möjligt. Underlaget ska vara mjukt och hästen ska alltid ha boots på sig vid det här arbetet.

Pether Marknes sockerbitar

Första gången Denni red Disa för Pether var hon duktig på övergången trav – galopp – trav, både från marken och uppsutten och kunde galoppera relativt långsamt (ur en islandshästryttares synvinkel) på en stor volt. När Pether såg Disa i galopp sa han bara ”oj, oj, oj” och hämtade fyra sockerbitar som han ställde i en fyrkant på nedre volten. Sedan fick Denni träna att rida galopp och styra hästen med ytterskänkeln på en fyrkant. I början hamnade han och Disa lite över allt, men efter en del träning började Disa bli mer styrbar och genast blev galoppen mycket bättre.

Ett av de vanligaste problemen i galopp är att ryttaren styr med innerhanden och då spänner hästen ryggen (funderar på om ryttaren vill rida tölt) tappar balansen och dra sig utåt. När ryttaren känner det brukar användandet av innertygeln öka osv.

Jag tycker att det är bra att ha ev. spö i ytterhanden vid träning av galopp på volt, lätta på innerhanden och bara styra med ytterskänkeln. Lyder hästen inte ytterskänkeln gå ner till trav, fungerar det inte då heller, gå ner till skritt och renodla skänkelhjälperna. När det går att styra hästen med ytterskänkeln i galopp kan ryttaren runda hästen för innerskänkeln.

Rid mer galopp! Det är både kul och nyttigt!

Soliga hälsningar från IA Lindholm

Ias tips: Vaka över ditt sto när hon ska föla!

 

På stallbacken hos Ia Lindholm nr 3-09 (publicerad i april-09)

”En häst är en häst”

”Grisepassmånaden mars” är den månad på året som jag uppskattar minst att rida. Det beror dels på vädret och underlaget, men också på att bedömnings- och tävlingssäsongen snart drar igång. Jag tycker att det är roligast att träna utan krav på prestation.

Jag ska förklara vad jag menar med att mars är ”grisepassmånaden”. När vi hade träningsstation började vi ofta träna hästarna på hösten och lärde dem då grunderna (gå fram, stanna och svänga för lätta hjälper). Därefter vilade vi och hästarna över julen och så satte träningen igång igen i januari. Då gick hästarna nästan alltid kanonbra och som jag skrivit i tidigare nummer av Islandshästen dansade vi fram på de snöklädda vägarna. Sedan kom mars, tjälen gick ur marken och hästarna fick ingen hjälp av underlaget längre. Dessutom är det ofta några grader varmt och lite småregnigt. De hästar som inte hade en riktig stabil grund och mycket styrka hade svårt att ställa om till de nya förutsättningarna och gick sämre än i början av året. Samtidigt närmade sig bedömningarna med stormsteg. Mycket pressande! Som tur var brukade det vända i mitten av april och vi tackade gud att mars var över och att ingen domare satte poäng på oss då.

Nu när vi bara har egna hästar påverkas vi mindre av väder och underlag eftersom vi tränar hästarna mera långsiktigt, att rida i ridhus (med mjukt underlag) gör också sitt till, men visst gick det bättre i det vackra januarivädret!

ck

Pether Markne har clinic och Denni rider på vår ridhusinvigning i januari.

Foto: Anna-Karin Collin

Som utlovats i förra numret ska jag berätta hur Pether Markne hjälper oss att förbättra vår ridning. Pether utgår ifrån att ”en häst är en häst”. ”Den ska bära sin ryttare och den ska göra det på ett bra sätt” . Pether gör ingen skillnad på vilken hästras det är eller vilken disciplin hästen ska starta i.

I exemplen nedan utgår jag ifrån en häst som svarar och förstår framåtdrivande, förhållande och sidförande hjälper och är signalkänslig, och en ryttare som har en bra grundsits och god balans. Är inte så fallet måste ryttaren börja med det arbetet först.

Vid all ridning ska ryttaren alltid ha en innersida. Att ha en innersida innebär att hästen går att ställa och böja åt det håll ryttaren vill och då blir den sidan innersida. Att rida öppna är ett utmärkt sätt att få hästen eftergiven innersidan. I öppnan ska ryttaren se inre frambenet.

Givetvis är det viktigt att ryttaren har ledarskap över den yttre bogen och att hästen också lyder ytterskänkeln.

Om ryttaren inte får igenom ställningen är det bra att lyfta innerhanden rakt upp (ej uppåt och bakåt), fortfarande med fjädring i handen och samtidigt använda innerskänkeln för att få igenom ställningen. Ryttaren ger efter på yttertygeln för att underlätta för hästen att följa innertygeln. Fungerar det inte att få igenom ställningen på rakt spår ska ryttaren gå in på en volt. Ett av de vanligaste felen när ställningen inte går igenom är att ryttaren håller emot för mycket med yttertygeln. Den används för att förhindra att hästen förböjer sig och så är ju inte fallet när ställningen inte går igenom (snarare tvärtom).

På volten rids en ung häst och en häst som lösgörs med fördel med bakdelen utanför volten för att lösgöra innersidan. När hästen är mer utbildad arbetas hästen ofta med tagen bakdel (bakdelen innanför spåret) för att den inte ska sladda iväg med baken utan istället ha bakbenen inunder sig och för att ha kvar energin i hästen. Ryttaren måste hitta hästens bakben för att kunna träna bukmuskulaturen.

Rid volten som om det vore en åttkant. Vänd igenom volten genom att använda ytterhjälperna. ”Fastna” inte på volten.

I alla hästars arbete måste ryttaren variera tempo, ridväg, ställning och form. Lägg upp träningen på ridbanan så att du rider från en punkt till nästa punkt. Gör en övning vid varje punkt, ge efter på tygeln och rid fram däremellan. Lös problemen som uppstår framåt. Ju djupare form hästen rids i desto lättare ska den var i handen.

En het häst måste lära sig att tåla skänkeln, en lat häst ska ridas som om den vore het dvs. med varsam skänkel. Tänkt tvärtom!

Kom ihåg att belöna hästen ofta genom eftergift, klapp, mikropaus eller godis.

Vårhälsningar från IA Lindholm

Ias tips: Träna regelbundet för en dukig ridlärare! Och köp hela konceptet!

 

På stallbacken hos Ia Lindholm nr 2-2009 (publicerad i mars-09)

Fortfarande är det ett fantastiskt ridväder och härligt underlag på vägarna. Otroligt hur positivt hästarna (och vi) påverkas av strålande sol, blå himmel och ett par minusgrader!

Släpp aveln fri!

När jag fick erbjudandet att skriva en spalt i Islandshästen gjorde jag en plan över vad jag ville ta upp och ett av de första ämnena jag skrev ner var: ”Släpp aveln fri”. Nu hann Heimir Gunnarsson före mig och sedan även min man, Denni Hauksson. Trots det vill jag ändå göra min röst hörd i denna viktiga fråga. Min önskan är att aveln i Sverige släpps fri. Med det menar jag att alla friska renrasiga hingstar ska få betäcka på samma villkor. Jag tror på människans sunda förnuft och viljan att avla fram bra individer.

Skilj av fölen

Nu tycker jag tiden är mogen för att skilja av fölen. Vi brukar fodra hästarna och sedan ta ut, som mest, två av de digivande stona och bara gå iväg. Fölen (eller snarare ettåringarna) brukar inte ens lyfta huvudet från maten och stona är helnöjda. Vi leder iväg stona till en hage på andra sidan gården och ger dem hösilage. Är det fler ston med föl tar vi ut nästa sto någon dag senare på samma sätt osv. Stona får inget kraftfoder förrän mjölken sinat. För Diva är det inga problem då hon själv vänjer av sina föl i februari, men ”mjölkkossan” Týra måste vi mjölka tre – fyra gånger per dag i ca en vecka. Hon var nog ko i sitt förra liv…. När vi gör så här är det helt lugnt på gården och vi slipper gnäggande och spring i hagarna

Signalkänslig

Jag tänkte fortsätta med samma ämne som jag började skriva om i förra numret av Islandshästen, men nu koncentrera mig på förhållningarna. Även nu utgår jag från en häst som är inriden och förstår hjälperna, men svarar för dåligt på dem.

När hästen upplevs som ”hård i munnen” är ofta ryttaren hård i handen. Hästen, som är ett ”lutdjur”, väntar på att ryttaren ska bli mjuk och ryttaren, i sin tur, hoppas att hästen ger efter. Den enda som kan bryta det här mönstret av dessa två är den som är mest intelligent och det är alltid ryttaren. När hästen ligger på framåt brukar jag säga att den med kraft från bakbenen tar ett ordentligt (negativt) stöd på tygeln. Hästen skjuter på istället för att bära med bakbenen. För att få hästen att svara bättre på förhållningarna ska ryttaren snabbt lätta på handen, så att det blir en tydlig eftergift på tygeln. Då bryts den negativa kontakten med bakbenen och ”omedelbums” tar ryttaren en ny förhållning. Det första tygeltaget ska alltid vara mjukt, även om hästen är mycket hård i munnen. Ofta tänker ryttaren att det inte är någon mening att vara mjuk eftersom hästen är så stark, men då får hästen inte någon chans att svara på en lätt förhållning. Svarar inte hästen på det första tygeltaget tas, efter eftergiften, ett tydligt, men ändå snabbt tygeltag. Svarar inte hästen då heller, ska tygeltaget bli ännu mer bestämt, men alltid med en eftergift emellan.

Detta jag beskriver här är en korrigering, men en häst som inte svarar på förhållningarna ska utbildas mera. Hästen ska svara på sidförande hjälper med lätthet (som jag skrev om i förra numret). Ofta när hästen går emot förhållningen är det för att den inte är tillräckligt lösgjod och därför blir framtung, stel och spänd. En mycket bra övning när hästen går emot är att rida på volt och flytta bakdelen utanför voltspåret. Då blir hästen svagare i motståndet och dessutom mer lösgjord i innersidan och tar därför förhållningarna snabbare. Hästen blir genom det lösgörande arbetet förberedd för samling och blir då lättare i bettet i och med att den får bättre bärighet. När jag rider och känner att hästen håller på att gå emot handen försöker jag vara snabb i handen och istället fokusera på att flytta hästen undan för skänkeln. Så att jag rider med skänklarna istället för med tyglarna.

Fakta: Hästen ger efter på eftergiften (inte på förhållningen), men för att kunna ge en eftergift måste ryttaren först göra en förhållning.

Här ger ryttaren en tydlig eftergift och hästen söker sig framåt-nedåt och bibehåller tempo, voltspår och gångart.

Denni tränar för Pether Markne, som är OS-ryttare i dressyr. Dessutom tränar Pether OS-ryttare i både dressyr och hoppning. Han anser ”att en häst är en häst” (oavsett ras) och han är den bästa tränare vi mött. Han påpekar så bra saker tex: när du rider, ge efter på höger tygel, ge sedan efter på vänster tygel, då märker du vad som händer när du lättar på handen, vad du har problem med och vad som fungerar bra. När du lättar på handen ska hästen bara fortsätta i samma tempo, riktning och form annars använder den tygeln som ett femte ben eller som Pether säger: ”släpp rullatorn”.  Han brukar också framhålla att man ska tänka att bettet är en metallbit som man ska sätta i lite rörelse. Och att gärna även använda uppresande tygeltag med innertygeln.

För ett tag sedan frågade jag Johan Häggberg: vad tränade vi på innan vi formade hästarna? Han svarade: på att få dem ”självbäriga” och att de fortsatte i tölt även om de fick en lång eftergift på tygeln och jag lade till att vinkeln inte fick bli över 90 grader (vinkeln mellan underhalsen och huvudets undersida….. ) Egentligen var det inte äkta självbärighet (att hästen bär med bakbenen) utan falsk bärighet, men det visste vi inte då. När vi tränade på det sättet var hästarna ofta rena i takten, signalkänsliga och lätta i handen, men överlinjen var för kort och hästarna arbetade inte så mycket med bukmusklerna. Det var svårt att göra korrekta ökningar och nedtagningar eftersom hästarna helt enkelt inte var tillräckligt ridbara. Jag tycker att svårigheten när jag började rida mer i form i tölten var (och är) att få hästarna att ta förhållningarna direkt. Denni och jag har kämpat med detta i flera år och tycker inte vi kom vidare förrän vi träffade Pether. Jag tänkte i nästa nummer skriva om hur han har hjälpt oss att förbättra voltarbetet och vikten av att alltid ha en innersida och på så sätt få hästen lättare i handen.

Gnistrande vinterhälsningar från IA Lindholm

Ias tips: Kom ihåg att hästen ger efter på din eftergift!

 

På stallbacken hos Ia Lindholm nr 1-2009 (publicerad i februari-09)

Nu har jag upplevt de första ridturerna på grusvägar med packad snö och det är det absolut bästa jag vet. Hästarna dansar fram och plötsligt känns det som att man kan rida. Jag borde bo i Norrland och få tro det lite oftare.

Signalkänslig

De flesta ridhästar är nu igång efter vintervilan och då passar det bra att fundera på sin egen ridning. Är det något som du vill ändra på är det aldrig för sent! Det är bra att börja med grunderna: svarar din häst lätt för framåtdrivande hjälper och tar den förhållningarna direkt? Om du som ryttare bestämmer dig för att ändra på något är det viktigt att du är konsekvent och håller fast vid det nya, annars blir det förvirrande för hästen. I följande exempel utgår jag från en häst som förstår och kan hjälperna, men svarar för dåligt framåt. Då får ofta ryttaren underhålla hästen med skänkeln för att den ska fortsätta att gå.

För det första ska ryttaren bestämma att hästen ska ha en sk. farthållare vilket betyder att hästen själv ansvarar för att hålla det tempot ryttaren ber om utan att sakta farten eller kräva mer drivning. Om vi bestämmer att den lättaste skänkelhjälpen är 1 och den kraftigaste är 10 ska ryttaren alltid börja med en etta. Svarar hästen inte på ”ettan” ska skänkeln tas bort och snabbt komma tillbaka som kanske en sjua eller åtta (ev. förstärkt med rösten). Antagligen skuttar hästen iväg av den kraftigare hjälpen och det ska den få göra utan att bli stoppad av en bromsande hand. Nu ska ryttaren inte falla tillbaka och använder skänkelhjälp 1, 2, 3 osv. igen, då blir hästen bara mer och mer avtrubbad och uppfattar den tidigare kraftiga hjälpen som något obehagligt (istället för utbildande). När hästen svarar på en liten hjälp ska den få beröm direkt. Hästen ska uppfatta att den har det bäst när den gör som ryttaren ber den om. Signalkänsligheten gäller både framåtdrivande och sidförande hjälper. På samma sätt är det med smackning: använd bara ett lågt ljud och förutsätt en stor reaktion. Om ryttaren sitter och smackar lite titt som tätt slutar hästen snart bry sig om den extra hjälpen och vad ska ryttaren ta till då?

 

Här får hästen sträcka ut ordentligt och ryttaren är väl med i rörelsen framåt. Foto: Melina Svendén

Framåtbjudning

För att främja hästens framåtbjudning är det viktigt att arbeta med att göra den signalkänslig (som i exemplet ovan) och variera ridningen. Ju mer tid av träningen som utförs på en volt desto mer erfaren måste ryttaren vara. En riktigt skicklig ryttare kan göra en volt högintressant för en häst, men det tar lång tid och mycket träning att komma dit.

Alla hästar mår bra av varierad träning. Speciellt för unghästar är det mycket betydelsefullt att få öka ordentligt i galopp, gärna ihop med andra hästar. En ung häst som inte kommit så långt i sin utveckling kan inte ännu sträcka ut i trav, tölt och flygande pass (då blir det ofta galopp och ryttaren gör en förhållning), men i galopp kan de nästan alltid öka mycket. Låt dem göra det! Förutom att det främjar hästens lust så blir även gångarterna bättre. Efter en härlig galopp tar många hästar i mycket bättre i både trav och tölt. Detta gäller alla hästar oavsett utbildningsnivå.

När jag ser att en häst håller på att ”ruttna” på en övning under en lektion ber jag ofta min elev att ta en snabb galopp på en långsida för att sedan återgå till det tidigare arbetet. När hästen ska öka bör ryttaren lätta på sätet och ge hästen en tydlig eftergift på tygel så att hästen verkligen får sträcka ut. Ofta vill ryttaren sitta i sadeln och ha kvar tygelkontakten, men då få hästen inte tillräcklig frihet.

Däremot tycker jag inte att det är bra att låta en stressad häst ”springa” av sig i början av ridpasset för att bli trött och därefter lättare att arbeta med. En stressad häst ska lära sig övningar av ryttaren som gör den lugn, tex. är lösgörande arbete på volt avslappnande.

On/Off-knapp?

Inom islandshästridningen har det under en tid pratats mycket om att ryttaren ska ha en On/Off-knapp på sin häst. Det innebär att det alltid går att både få hästen att slappna av och ta i maximalt. Flera av övningarna kommer från Westernträningen och har varit bra för många ekipage. Jag tycker att det ibland har gått till överdrift och resultatet blir en häst som är avslappnad i skritt och därefter kan ta i ordentligt i galopp, men har svårare att arbeta med jämn energi.

Den mesta ridningen på våra hästar går ut på att rida i olika tempon på en välbalanserad häst med lagom energi. Vid arbete på volt är målet att få hästen lösgjord och förberedd för samling. Hästen ska då arbeta med bra framåtbjudning som betyder att den går så fort som ryttaren vill åt det hållet ryttaren vill och är samtidigt nöjd med det. Om du är en ryttare som låter din häst arbeta i flera tempon och ta i olika mycket kan du ibland träna på att arbeta på en volt i jämnt tempo. Är du däremot en ryttare som ”fastnat” på volten kan det var bra för dig att variera din ridning mer och ibland göra som i exemplet ovan och låta din häst sträcka ut ordentligt i en snabb galopp. Jag tycker vi ryttare ska träna på On/Off-knappen, men fokusera ännu mer på att få våra hästar att arbeta harmoniskt med jämn energi och bra framåtbjudning.

Allas dröm är väl en nöjd häst som dansar fram med en ryttare som bara njuter och använder osynliga hjälper. Då och då frustar hästen och ryttaren ler…..

Sprakande vinterhälsingar från

IA Lindholm

Ias tips: Träna din häst så att den svarar på lätta hjälper!

 

På stallbacken hos IA Lindholm nr 9-2008 (publicerad i december-08).

Nu har den första snön kommit och det strålar om hästarna. Det är lätt att se att de lever upp och får en helt annan blick när kylan kommer än när det är fuktigt och regnigt. Förra gången skrev jag att det är underbart att träna hästar under tidig höst, men inget går upp mot de första ridturerna i snö!

Mer om analys av grovfodret

Disa och Venus vilar, äter och har koll på allt som händer

Efter förra numret av Islandshästen har jag fått många mail om utfodring. Det är roligt med så stort intresse. Här följer lite mer fakta:

Ett grovfoder som passar till en ridhäst har ca 5 - 6 gram SMP/MJ (smältbart råprotein i g/kg foder delat med energin dvs. MJ/kg foder ) och ca 9 för avelshästar. Om höets smältbara råprotein är 40 och energin är 8 blir uträkningen 40/8 = 5, vilket är ett utmärkt grovfoder till en ridhäst.

För att kunna räkna ut vilken mängd foder hästen ska ha måste du också veta ts-halten (torrsubstansen).

REKOMMENDERAD mängd grovfoder är 1-2 kg ts / 100 kg häst och dag.
MINSTA mängd grovfoder är 1 kg ts / 100 kg häst och dag.

Det innebär att en islandshäst som väger ungefär 350 kg ska ha ca 4,5 kg hö/dag som absolut minsta giva.

För ett hösilage med 60 % ts blir det ca 6 kg hösilage/dag som minsta giva.

Är det ett riktigt blött grovfoder som har 40 % ts behöver hästen äta minst 9 kg av det fodret per dag.

Om din häst är/blir för tjock går det bra att byta ut en del av höet/hösilaget mot halm av bra hygieniskt kvalitet. Eftersom halmen har 0 i protein och ca 4 i energi är halm lämpligt att använda tillsammans med hösilage, som ofta har högt proteinvärde och lite för lågt energivärde för att passa till ridhästar. Använd havre-, vete- eller kornhalm (ej råghalm).

Går hästen i en hage med mycket höstbete som den äter en stor del av dagen kan det betet räknas in i grovfodermängden. Fast det är svårt att beräkna näringsvärdet och mängden som hästen får i sig. Här får du använda dig av sunt förnuft och titta på hur hästen ser ut.

Utfodra med max 0,2 kg kraftfoder/100 kg kroppsvikt per utfodringstillfälle, dvs. max 0,7 kg kraftfoder per utfodringstillfälle till en vuxen islandshäst.

Sammanfattning: Analysera grovfodret. Räkna ut en foderstat. Justera sedan fodringen efter hur hästen ser ut. Fodra bara med foder av bra hygieniskt kvalitet.

En till liten anekdot om grovfoderanalys:

I början av 80-talet tog Peter Mesch med sig hö från Island. När han skickade det på analys blev han uppringd av firman som skulle analysera höet. De undrade vad det var för dynamitfoder han fått tag i? Höet hade så höga värden att tabellerna inte räckte till. Det innebär att hästar från Island ofta är vana vid bra grovfoder. Därför behöver islänningarna sällan fodra sina hästar med kraftfoder.

Borsta under sadeln

Ibland på vintern ser jag hästar som nästan inte har någon päls kvar under sadeln (längst bak där bossorna sitter). Några av de här hästarna får sedan vita strån på samma ställe när sommarpälsen kommer. Ägaren berättar att hästen fått det efter sadeln och att pälsen först bara varit avskavd, som om sadeln legat och gnidit. Det som har hänt är att hästen blir svettig vid ridning och svett, skit och stöv gör att håren ”kletar” ihop sig. Ryttaren måste både före och efter ridningen borsta hästen noga med en plastborste så att alla strån blir helt igenomborstade och släta. Sköts pälsen på det här sättet kommer inte håren skavas av och hästen slipper besvär av det. Min erfarenhet är att det inte beror på sadeln utan på för dålig borstning.

Vänta med att skilja av fölen

Fölen mår bra av att gå ihop med sina mammor tills de är ca nio månader gamla. Då har fölet tillgång till varm mjölk hela den kallaste delen av året och kommer snart efter avskiljningen kunna äta gräs. Det är viktigt att stoet är i gott hull hela tiden. Hon får under inga omständigheter tappa i vikt under vintern eller våren. Ett avelssto ska alltid vara lite smårund. När fölet går kvar med sin mor tills den är nio månader ställer det stora krav på grovfodret. Stoet ska utfodras med sk. stuterihö, som har minst 9 i SMP/MJ. Dessutom behöver många ston också kraftfodertillskott. Hur mycket beror på grovfodrets näringsvärde, stoets hull, hur kallt det är osv. Den som sköter stoet ska varje dag känna på hullet för att direkt märka om hon är på väg att gå ner i vikt.

Vila

På Island har det varit en gammal tradition att låta hästarna vila från slutet av september (när fåren hade tagits hem från fjället) till efter nyår. Att de gjorde så berodde bl.a. på att det ofta var dålig tillgång på foder till hästarna vilket gjorde att det var praktiskt att låta dem vila och gå ute. Idag är det vanligt att tränarna på Island rider hela hösten.

Ska våra ridhästar vila? Vad är det isåfall bra för

Jag brukar skoja och säga:

Rider man riktigt bra behöver hästen aldrig vila

Rider man ganska bra behöver hästen vila en del

Rider man ganska dåligt behöver hästen vila mycket

Rider man riktigt dåligt skall hästen vila jämt

Tillbaka till allvaret: Jag tror att det är nyttigt för alla hästar att vila en period från träning. Även den riktigt duktiga ryttaren har bättre och sämre dagar och träningen blir aldrig helt optimal.

Verksamhetshästar mår bra av att få en sammanhängande vila från sitt arbete. Då kommer lite småskavanker läka av sig själv.

För unghästar är det bra med flera kortare vilor under inridningen då de smälter allt det nya. Vi brukar först göra dem ridbara vilket innebär att Denni kan rida ut en liten tur, dvs. det går att gasa, bromsa och svänga. Oftast har unghästarna både kapson och bett på sig. Det brukar ta ca 3- 4 veckor. Därefter kommer den första vilan som varar ungefär lika länge som träningsperioden. När vi sätter igång unghästarna igen lär vi dem gå undan för skänklarna. Nu rids de bara med bett och ridpassen blir lite längre. Hästarna förbereds för tölt och så får de vila igen. Under den tredje träningsperioden tas tölten fram och hästarna börjar arbetas i form. Givetvis är inridningen individuell från häst till häst och ovanstående var bara ett exempel.  Det brukar gå fortare med lugna hästar och för känsligare hästar tar det längre tid att vänja sig vid att bli ridhästar.

Våra hästar får vila ungefär 4 veckor, oftast under november – december, och går då ute dygnet runt. Vi har valt den tiden på året för att det passar oss bäst. Jag tror att det är skönt för hästarna att bara få var hästar och för oss människor att bara få vara människor ett tag… När träningen sätter igång igen är ryttaren full av inspiration och idéer.

Avelshingstar och tävlingshästar på högsta nivå vilar vanligen efter säsongen är slut, dvs. i september.

En häst behåller sin grundkondition i ca 6 veckor (människor i ca 3 dygn) vilket innebär att ryttaren kan börja rida hästen som vanligt efter den vilat i en dryg månad. Detta gäller givetvis bara om hästen är frisk. Har den vilat pga. av en skada ska veterinärens råd om igångsättande följas till punkt och pricka. När hästarna vilar bör de helst gå i en stor hage, gärna med kuperad terräng och varierad miljö, så att de får röra på sig ordentligt.

När Denni tog av skorna på Disa och Venus i mitten av november visste de vad som var på gång. När jag sedan ledde dem åt ”fel” håll, till den stora skogshagen som de brukar gå i under vilan, blev båda helt tokiga. Det var precis att jag lyckades ta mig fram till hagen. När jag sedan tog av grimmorna fick jag se hela Spanska ridskolan. Vilken glädje de visade! Jag blir alldeles varm i hjärtat varje dag när jag går till deras hage. Den är så stor så jag måste ropa på dem och då gnäggar båda två och kommer i full galopp. Då vet jag varför jag har hästar!

Jag önskar alla en riktigt God Jul och ett härligt Gott Nytt År

IA Lindholm

Ias tips: Vänta med att skilja av fölen

 

På stallbacken hos IA Lindholm nr 8-2008 (publicerat i november-08).

Jag tänkte på mina sidor berätta vad som händer på vår hästgård under året och dessutom ta upp saker som jag funderar på när det gäller allt som rör hästar och särskilt islandshästar.

Hösten är underbar

Nu är hösten här och jag älskar den årstiden, speciellt september och oktober. När vårt ridhus är klart kommer jag kanske uppskatta november och december lika mycket. Det som är skönt med hösten är att vi som arbetar med hästar har gjort bokslut: både avelsbedömningarna och tävlingarna är över. Eftersom man har all tid i världen och ingen prestationsångest är det så roligt att träna hästarna under den här perioden. Jag önskar att det var september jämt…. Hösten är också den tid på året som det är mycket praktiskt som skall göras som ”hästbonde” Det är en bra tid för vaccinering, kastrering, chipmärkning, id-kontroll, ta träckprov, ev. avmaska och kanske klippa ridhästarna.

Även hästarna tycker hösten är härlig!

Täcke – klippning?

Jag tycker att hästar klipps för mycket och för ofta och dessutom att täcke används för flitigt numera. Vi använder aldrig täcke, nu ljög jag, vi använder bara täcke när vi har tvättat hästen inför tävling – visning och den ska torka och om hästen ska åka transport efter ett ridpass och svettas mycket (annars blir det kondens i transporten). Men annars används inte täcken hos oss. Vad beträffar klippning så tycker jag att det är bra att klippa de ridhästar som ska tränas intensivt hela vintern. Jag rekommenderar isåfall att hästen täckesklipps i oktober. Då skyddas hästens känsligaste delar och klipper man så tidigt på hösten växer en del päls ut innan vintern även där hästen är klippt. Våra hästar har vinterpäls lite längre på våren än de hästar som klipps mycket och har täcke, men å andra sidan har de sommarpäls ända in i mitten av september och har hittills aldrig haft någon störd pälssättning.

Under hösten rids de flesta unghästar in. Jag tänkte ta upp inridning i ett senare nummer.

Analysera grovfodret

En av de absolut viktigaste uppgifterna på hösten är att ANALYSERA grovfodret! Det måste man göra. Jag får många frågor om foder och mest om kraftfoder och olika tillskott. Utan analys på grovfodret går det inte att göra en foderstat. Därför går det inte heller att räkna ut om hästen behöver kraftfoder och isåfall inte heller hur mycket. Jag har analyserat grovfodret sedan i början av 80-talet och fick lära mig det när jag arbetade hos Peter Mesch och Jenny Mandal (det var tider det…). 

När min man, Denni, kom till Sverige 1992 skulle han leta hö. Jag sa till honom att höet måste analyseras, men han sa att han kunde se och lukta på ett hö och därefter avgöra om det var bra. Han var lika envis då som nu så jag kunde inte få honom att ändra åsikt. En dag kom han hem och hade hittat perfekt hö. Jag skickade det ändå på analys (lika envis…) och det var en mycket förvånad Denni som fick se att hans perfekta hö innehöll 7 % protein. Då gav han sig! På den tiden fodrade alla med hö. På Island har de helt andra marker än vi har och där stämde det som Denni lärt sig – ser höet bra ut och luktar gott så har det bra värden. Där är det istället stora besvär med hygienen på höet eftersom det regnar nästan jämt. Nu har det inplastade hösilaget löst det problemet både för oss och framförallt för islänningarna.

Lägg pengarna på ett analyserat bra grovfoder som är anpassat till det du ska använda det till (ridhäst eller avelshäst) så slipper du använda mycket kraftfoder (kanske inget alls).

Skritträning

Mitt träningstips den här gången handlar om skritt. När det gäller ridning är det bara en sak som jag är bäst på i vår familj och det är att träna och rida skritt. Alltid bra för självförtroendet att vara bäst på något…. Jag kom på tidigt hur viktigt det är med skritten, både för hästen och för tävlingsresultaten. Genom åren har jag fått många medaljer i fyrgång tack vare mina skrittpoäng, tex: SM-guld, NM-guld och VM-brons. Så här såg utveckling ut för mina tävlingshästars skritt (från först tävlingen till sista tävlingsstarten): Randver: 3 till 11 (då gick skalan till 15), Freyja: 5,5 till 6, Sokrates: 4,5 till 8 och Týra: 4,5 till 7,5. Om hästarnas skrittkvalité kan sägas att Týra och Sokrates hade mycket bra skritt, Randvers skritt var ok och Freyjas skritt var inte så bra (konstigt eftersom hon är bäst…men även solen har fläckar). Den skritten hästen går i när den är avslappnad och energisk kan knappast förbättras. Jag brukar titta på hur hästen skrittar när jag leder den till hagen och den är pigg, avslappnad och glad- det är den bästa skritten.

Skritten kan användas till mycket: uppvärmning, mikropauser och nedtrappning under ridpasset, igångsättning efter vila eller skada, konditionsträning, muskeluppbyggande och är en bra inlärningsgångart. Just eftersom skritten används till så mycket glömmer vi lätt bort att träna skritten för skrittens skull. Hästar mår bra av att tränas i skritt och det är en härlig morot för tävlingsryttaren är att skritten betyder mycket, speciellt i fyrgången. Den skritten som visas på tävling kallas mellanskritt och det som domarna önskar att se är maximal steglängd med tygelkontakt och då måste ryttaren träna på det. Ofta går hästen i jättebra skritt på lång tygel (som numera heter hängande tygel), men när ryttaren tar tygeln vet hästen att något är på gång tex. tölt, skänkelvikning m.m och kortar steget.

Det jag kom på för över 20 år sedan var att träna mellanskritt med tygelkontakt varje ridpass. Rider jag ut avslutas alltid ridturen den sista halvkilometern med mellanskritt. Jag sitter i sadeln och har tygelkontakt och känner efter hur steget är – därefter tittar jag ner för att kontrollera övertrampet.  Jag upprepar detta ofta så jag lär mig när skritten är som bäst. Mycket lärorikt! När skritten tränas på det här sättet är det en överenskommelse mellan hästen och mig att jag never ever skulle be den om något annat, den kan lita fullkomligt på mig. När jag vill att något nytt ska hända ger jag ett tydligt tecken om det. Jag och min häst Týra, som var en mycket het och känslig ridhäst, hade nått skrittmålet när Denni kunde rida förbi oss på hemvägen i flygande pass och Týra bara skrittade på i sin mellanskritt – det var lycka. Efter två års träning litade hon på mig.

För att hästen ska kunna skritta optimalt ska den var lösgjord (i fysiskt och psykisk balans). Hästen skrittar bäst om den förstår och svarar lätt på ryttarens hjälper och ryttaren dessutom sitter korrekt och avslappnat i sadeln utan att ”tjata” på hästen. Många unghästar skrittar bra och fortsätter att göra det under den första tiden av inridningen. Efter några månader ska tölten tas fram och ofta utgår ryttaren ifrån skritten som då kan bli både spänd och passaktig. Det är därför extra viktigt att träna mellanskritten hela den här känsliga tiden. Om skritten försämras under en period är det mycket svårt att få den bättre igen (även om det givetvis går). Något som jag också fått uppleva är att en hovslagare på en skoning minskar hästens hovar så mycket att den blir ömfotad. Då blir skritten direkt mycket sämre och också svår att förbättra igen. Ändra aldrig en hästs hovar mer än ett skonummer på en gång.

Jaha tänker ni som inte tävlar (tex. jag själv…) vad ska jag ha för nytta av allt det här skritt och poängsnacket. Jo, det är underbart att rida en häst med bra skritt. Det är så skönt att ”gunga” fram på vägen eller i skogen och dessutom känns det i hela kroppen hur bra hästen mår när den avslappnat med energi tar sig fram i skritt.

Härliga hösthälsningar från IA

Ias tips: Analysera grovfodret